Valpköpare berättar!
 

Januari 2015
Douglas och Cesar räddade " gammelhusse " ( mattes pappa ).

Husse och Matte och colliehundarna Douglas och Cesar var på besök hos gammelhusse. Han är nästan 87 år, och inte så frisk och stark längre.
Ovanligt tidigt en morgon gnäller och skäller hundarna att Matte och Husse måste komma ner från gästrummet på övervåningen, - " det är viktigt ! "- När jag, matte, kommer först nerför trappan spänner Douglas blicken bestämt i min och Douglas och Cesar för mig fram till gammelhusse, som är vitblek och akut väldigt sjuk och virrig, han kan inte kalla på hjälp själv. Vi ringer ambulans som kommer snabbt, det visar sig att han drabbats av urin- och blodförgiftning och lunginflammation, väldigt hög feber och lågt blodtryck, det står illa till, och blir snabbt sämre .Med bra vård blir sedan gammelhusse bra från detta och är nu hemma igen.
Colliehundarna Douglas och Cesar räddade definitivt livet på vår käre gammelhusse, de kloka colliepojkarna som förstår och vet när det är " skarpt läge "! Våra sällskapshundar, kelgrisar, motions o hälsobefrämjare, nu också familjehjältar !
Collies från Gatefields förstås, tack Marianne Hansson för dessa nuvarande två, och tidigare hundar vi haft från din uppfödning !
Matte Annika och Husse Peter.


Vad roligt med en collie som arbetar så bra i spåret!

 

När Jazza kom in i vårt liv hade vi redan en trevlig, men kanske inte så lydnadsintresserad collie från Gatefields i vår familj. Foxy hängde med på det mesta men råkade vi tre års ålder ut för en traumatisk händelse med en galen schäfer som påverkade hans psyke och begränsade hans utvecklingsmöjligheter.

Jazza gjorde entré strax efter denna händelse och hon tog oss alla med storm. Den här hunden ville jobba och vi började träna så smått.

Vi anmälde oss till en spårkurs i SBK:s regi och tränade lite för oss själva mellan gångerna. Ingen kanonsatsning, men vi höll lydnad och spårträning aktuell.

En tävling i apellspår skulle arrangeras av Uppsala BK så jag tyckte det var lika bra att prova på, vi behövde ju inte ens åka iväg på någon längre resa.

 

Tävlingsdagen, för övrigt min födelsedag, närmade sig och jag började fundera över vad jag gett mig in på.

Vi åkte till tävlingsplatsen och jag såg det hela mest som en avancerad övning. Jag hade inte ens vett att vara nervös för jag var inte tillräckligt medveten om kraven. En glad amatör alltså.

När lydnadsdelen började bad jag om tydliga instruktioner från domarna eftersom det var första gången som jag var på en tävlingsplan.

Framförgåendet var en katastrof, noll poäng, men det visste jag ju om att vi var dåliga på. Vad gjorde vi här bland alla schäfrar och rottweilers? Övriga lydnadsmoment gick väl skapligt.

 

Efter att ha färdats i bilkolonn kom vi ut till Sundbro flygfält där ett av spårmomenten skulle gå av stapeln. Jag kramade de små träbitar som skulle läggas ut i spåret med en intensitet och adrenalinutsöndring som måste ha impregnerat dem till den milda grad att en hundnos skulle ha markerat dem på miltals avstånd. 

Efter att vi klarat av spårmomentet och Jazza bara missat en pinne kommenterade en av domarna vänligt vår insats:

-Vad roligt att se en collie som arbetar så bra i spåret!

Hoppsan, hade vi en del fördomar mot oss och inte bara domarna eller??

 

Så småningom var det dags för återsamling och prisutdelning på klubben. Min för dagen helt urfällda hund såg rätt så trött och maläten ut men vi hade haft en trevlig dag och matsäcken var ju god och inte hade det regnat så jag var ändå nöjd. Nu skulle vi bara se om vi slapp jumboplatsen.

Och hurra! Det gjorde vi för där hamnade en liten långhårig tax som hade vimsat omkring med sin matte så det var ju helt ok att vi blev placerade före det ekipaget.

Resultatlistan redovisades vidare, från näst sista plats och vidare uppåt.

Oj då, inte näst sist heller! Varefter resultaten presenterades och vi kom närmare toppen insåg jag att de hade tappat bort mitt protokoll. Pinsamt. Inte för att jag suktade efter att kliva fram bland alla bruksfantaster och klämma mig in i bottenskiktet, men det vore ju ändå kul att få reda på var vi hade hamnat.

Okej då, jag kunde ju alltid kliva fram efter prisutdelningen och fråga var vi blev placerade, men till dess stod vi kvar för att se vem som slutligen tog hem vinsten.

Nu var det bara topp tre kvar; så klart ett varvande av schäfer och schäfer och rottweiler.

- Och vinnare av dagens tävling och uppflyttad med 228,5 poäng är: Kerstin Flodén med collietiken Jazza!

Medan jag gick fram för att ta emot prisbucklan, och i mitt innersta övertygad om att någon räknat fel, hörde jag hur mina medtävlare applåderade Jazza och mig.

Men det var ingen felräkning, vi hade vunnit!

Jazza, 1,5 år hade slagit alla och dessutom blivit uppflyttad.

Det var min bästa födelsedagspresent det året!

 


Min händelserika resa

Idag fyller jag 14 år, mitt namn är Cissi och jag ligger som bäst i solen och tänker tillbaka på mitt händelserika liv. Nu trivs jag bäst med att vara hemma och strosa runt på tomten i min egen takt. Nöjd efter alla mina upplevelser och resor !

Mina ben börjar bli stela, det tar en stund att komma igång. Min hörsel är borta sen ett år tillbaka men jag har en väl fungerande nos och mina ögon hjälper mig fortfarande när det är dagsljus. Mitt mörkerseende är inte vad det har varit men min förstående familj leder mig på kvällspromenaden i ficklampans sken.

För ett år sedan skaffade min familj en Ragdoll katt, hans namn är Sky.

Familjen ansåg att det skulle vara en lugn katt med tanke på min höga ålder, jag kan väl säga att jag var väldigt tveksam till en början, men nu är vi goda vänner och ibland kan han få mig att glömma min höga ålder, då springer jag och leker med honom ute på tomten



Han njuter av vårsolens precis som jag!

Min familj hämtade mig på skolavslutningen juni 1997, min familj består av Anders, Kristina sönerna Henrik och Peter. Eftersom min matte är lärare och arbetade ytterligare några dagar, fick jag tillbringa den första tiden med Peter som hade börjat sitt sommarlov. Vi bodde då i Västerhaninge i ett kedjehus söder om Stockholm.

Familjen hade segelbåt, så jag fick snart lära mig bära flytväst och så började våra seglatser utmed Sveriges kust. Jag upptäckte snart att simma var både roligt och svalkande, så det blev många härliga simturer tillsammans med familjen, som också älskar att bada.

Under hela mitt liv har jag varit en stilig, värdig dam – det var jag även när jag simmade, inte ett stänk och jag höll min långa vackra nos ståtligt över ytan.

År 2000 bestämde sig familjen för att sälja båten och istället hyrde vi husbil bara för att prova på…

Den första resan gick genom norra Sverige vidare mot Nordkap och Lofoten i Norge.

Jag fann mig snart tillrätta och var gång bilen stannade och matte öppnade dörren, stack jag ut min långa nos för att se var vi hamnat, detta beteende är något ni kommer att få höra mer av under berättelsens gång. ( uppfostrad som jag alltid varit, väntade jag på att hoppa ut tills jag fick lov, trots att jag var nyfiken på alla nya dofter )

Jag fann snart min plats i bilen, så fort husse satt sig vid ratten förstod jag att det var dags, jag tog plats och så bar det iväg mot nya resmål.

Spännande och intressant !

Familjen var nöjd och jag likaså, så nästa sommar köpte vi vår första husbil.

Under hösten/vintern hade familjen börjat prata om lite längre resor – ut i Europa.

För mig innebar det att jag måste få ett eget pass och vaccineras mot Rabies.

Sprutor har jag alltid tyckt varit helt ok, men både matte och jag är inte så förtjusta i blodprover, men ska man ut och resa har man inget val. Rabies vaccinet ska testas !

Nu hade jag fått mitt egna pass, husbilen var packad, även extra svensk hundmat fanns med i packningen, ifall om att…


Dessa länkar visas i en PDF-fil som kräver Adobe Reader som går att ladda ner gratis här >>>

En händelserik resa del 2 >>>

En händelserik resa del 3 >>>
En händelserik resa del 4 >>>